Kan en mardröm bli en himmelsk dröm? Det var en tanke som jag ofta ställde mig innan det jag nu ska berätta om för dig, min kära läsare. Jag försökte ofta tidigare att reflektera över plötsligt förändringar i livet och på vilket sätt dessa påverkade vårt vardagsliv. Vid flertalet tillfällen stannade jag kvar efter lektionstid och samtalade med filosofiläraren om ämnet. Han hade inga direkta svar och jag hade inga direkta svar. Loppet var med andra ord totalt dött. Men så plötsligt i lördag fick dessa tankar ett absurt slut. Det var inte via någon lärares åsikter, utan svaret skulle komma betydligt mer verklighetsfrämmande än vad jag kunde förutspå.

Allt inträffade förra lördagen efter att jag varit och bildat mig i universitetets bibliotek. Jag sprang fort genom korridorerna, eftersom jag vill hinna hem till reprisen av Sveriges VM – match från VM 1994 som SVT skulle vissa. Jag bokstavligen flög in i hissen med ett tung flåsande, när jag upptäckte att en av universitetets attraktivaste kvinnor, Josefin, stå i hissen och le mot mig. För dig som är intresserad av hennes utseende, så kan jag ge dig följande beskrivning av Josefin: hon är intelligent, har ett långt mörkt hår, ljusblå ögon, bär ofta en 60 – tals outfit, långa ben och har läppar som skulle kunna liknas vid smältande honung. Det är en sådan tjej som nästan alla killar springer efter under alla fester. Nåja, alla ni läsare har säkert någon gång under livet sprungit på denna typ av ”överpopulära” tjej i era liv.

Hur som helst. Nu tillbaka till händelseförloppet. Inne i hissen tryckte jag med en halvstressig fart på knappen som skulle ta mig och Josefin till skolans entréplan. Hissen startade med ett ryck, för att sedan efter några meter stanna, med ett lika plötsligt ryck. Till grejen hör också (vilket jag ännu inte berättat) att jag har en extremt stor cellskräck. För att på bästa sätt förklara hur min cellskräck är kan du tänka på en katt som bokstavligt talat avskyr att bli duschad. Där stod jag alltså nu instängd i hissen tillsammans med skolans attraktivaste, utan att ha en möjlighet att kunna uppvisa någon form av rädsla inför henne, trots att jag på insidan bara villa ropa ”hjälp mig mamma härifrån”.

För att lätta på min nervositet började jag plötsligt spela supermodig, genom att för Josefin börja skryta om att vi ska nog klara detta. Jag berättade även med en stabil röst i munnen hur situationer som denna inte var något att frukta. Människan har ju liksom genom alla tider klarat av situationer som denna. Grejen är att vi sedan började prata totalt hela fyra timmar om allt möjligt.

Vi hade det till och med så trevligt att vi kom överens om att efter denna absurda situation träffas under lite mer lugnare omständigheter och äta en bit mat. Avslutningen på historien är dock ganska odramatisk. Efter att fyra timmar började plötsligt hissen att fungera och vi kom till entréplan. Vi kom sedan överens om att träffas nästkommande lördag. Min upplevelse var dock otroligt positiv och detta förändrade hela mitt liv.

Vill du vara smartare än vad jag var vid denna situation? Ring en hisservice!